Suverän Stockholmsskildrare

Så har jag då äntligen fått hem mitt exemplar av boxen. Ja, den med de stiliga nyutgåvorna av Lill Thoréns fem böcker där staden Stockholm spelar en central roll. Luntmakargatan och trakten kring Johannes kyrka har exempelvis fått var sin bok, och det är verkligen ingen slump att en annan av titlarna lyder Min stad. De övriga är Att vilja vara, Lilla fågel, Det fanns inga shejker på Luntmakargatan och Det hände vid Johannes, och böckerna är skrivna mellan mitten av 70-talet och millennieskiftet.

20161130_223912-1

Det var längesedan jag läste dem sist, och det var också längesedan jag gjorde intervjun med Lill, men jag tar tillfället i akt att för första gången publicera den. Den var ett av mina första försök att skriva porträtt, och den gjordes som en uppgift på Poppius journalistskola i början av 1990-talet. Läsaren får ha överseende med nybörjarfelen – men jag har faktiskt lyckats hålla mig från att redigera mitt 20-åriga jag (utom vad ett enda ord beträffar, och nej, jag säger inte vilket). Varsågod – och missa för allt i världen inte att också läsa Lills böcker!

****************************************************************************************************

I början av 40-talet satt en liten tjej hemma på Luntmakargatan i Stockholm och skrev och gnodde för brinnande livet. Dramatiska, tårdrypande berättelser varvade med dåliga roliga vitsar knåpades ihop av liten Lillemor, sex år gammal, för enkelhetens skull kallad Lill.

– Det var min första bok och den gavs ut på Söderströms förlag … Ja, jag hette ju Söderström på den tiden, säger författaren och journalisten Lill, numera med efternamnet Thorén.

– Sedan blev jag så djärv att jag skickade in en dikt som jag skrivit till en sån där 25 öres veckotidning. Den var oerhört sorglig och handlade om en stackars fyllgubbe som vacklade omkring på gatorna och som till sist dog. Jag blev omnämnd som ”poetisk begåvning” – och tänkte att ”då ska jag nog bli författare”. Fast min pappa sade att jag borde gå till en psykiater för han tyckte inte det var normalt att en sexåring skrev om döende fyllegubbar …

Lill skrattar och suckar lätt åt minnet. Vi sitter i köket i lägenheten på Hälsingegatan 8, H8 ofta benämnd. Eller rättare sagt, jag sitter, Lill går omkring och pysslar; te och massor av tilltugg trollas fram. Tänder så ett ljus och sätter sig ner vid det gamla träbordet.

– Tur att du kom hit så att jag kommer ihåg att äta, jag brukar glömma bort det ibland …

Hon verkar mycket lugn och talar avvägt och eftertänksamt. En scarf runt det ljusa håret som är uppsatt i en liten tofs i nacken. Stora blåa ögon i ett ganska litet ansikte. Men så är hon rätt liten och tunn hela hon, försvinner nästan in i sin stora stickade kofta. ”Kan inte vara mycket över en och sexti” tänker jag belåtet, som själv aldrig lyckats komma upp till det magiska strecket.

Mycket har hänt sedan de där första berättelserna skrevs. Men det skulle dröja 30 år innan Lill på allvar började skriva igen. Efter en tid som layoutare på Åhlén & Åkerlunds förlag, ”fram tills jag var tjugoett”, träffade hon Ulf Thorén som arbetade på TV. Tycke uppstod, som det heter, och de gifte sig. Sedan följde ett antal år som hemmafru i Hagsätra, en av Stockholms södra förorter. Fyra barn fick de tillsammans: Maria, Ulrika, Bror och Benjamin.

– Jag har aldrig någonsin ångrat att jag var hemma med barnen. De har betytt så mycket, det är knappt jag börjat vänja mig vid att den minste, Bemma, har flyttat hemifrån. Men det var en isolerad tid. En egen liten värld. En förort med den hemska miljön som finns där. Den är direkt ohälsosam! Det börjar folk inse nu, men på den tiden, på 60-talet, när alltihop smälldes upp, ansågs man lite vrickad om man tyckte så.

Med fyra barn fanns inte mycket tid för att skriva. Dessutom ansågs en mor lite knäpp om hon satt hemma och skrev, säger Lill.

– Det är marigt att ha barn, morsor blir inte tagna på allvar. Och så småningom förlorar man sitt ungdomliga självförtroende …

Det blir tyst ett tag. Och då blir det verkligen TYST. Hela lägenheten, en femma, känns mycket lugn fastän det inte är långt till gator med mycket trafik. En stilla, vilsam stämning råder. Det är högt i tak och de stora fönstren släpper in mycket ljus; de många gröna växterna trivs. Här är trägolv och flera kakelugnar finns. Vardagsrummets väggar kan vara lite svåra att få en skymt av eftersom det är bokhyllor och boktravar överallt. Inredningen är gammaldags och man får känslan av att här bor någon med en svaghet för auktioner, loppisar och antikvariat.

Det var i början av 70-talet som Lill började skriva.

– Jag var nyskild med fyra barn och på något sätt skulle man ju klara sig. Det började med att jag vann första pris, 10 000 kronor, i en novellpristävling. Det var mycket pengar då. Den novellen skrev jag helt utan pretentioner och det var därför det gick vägen. Sedan fick jag erbjudande från tidningen Se att skriva något för den och efter det har jag skrivit för olika tidningar.

70-talet innebar också några svåra år då Lill blev sjuk, fick cancer. Hon slår bort det med att säga att sjukdomen egentligen gav henne en frist, en frist att skriva, men tillägger efter en liten tystnad:

– Fast det var nog rätt allvarligt …

När Lill var frisk igen blev hon ombedd att skriva om sin sjukdomstid, om hur det är att vara sjuk. Resultatet blev boken ”Att vilja vara”, som är en bearbetning av Lills dagbok från den tiden. En bok som hon ville skänka tröst med. ”Kan jag ge tröst om så bara till en enda är det nog” säger hon i texten på bokens baksida.

Efter det har det blivit två böcker till, ”Lilla Fågel” och ”Det fanns inga shejker på Luntmakargatan”. Dessutom tidningsartiklar, kåserier (”Hon har en helt sanslös humor, ett slags stillsamt vansinne” enligt Mona Krantz, som tillsammans med Lill bl a gjort radioprogrammet ”På nattkröken”), radio- och TV-program, böcker för Utbildningsradion, filmmanus för SF, föredrag (ofta om just kvinnliga författare och deras svårigheter att få utrymme att skriva) m m.

– Det är roligt att göra många olika saker och man måste ju försörja sig, men på så sätt kommer man längre och längre bort från skrivandet.

– Dessutom anses man som en lite suspekt person, folk vet inte var de har en. Det är bättre att ha en inriktning.

Det är förvirrande att upptäcka att denna till synes så helt lugna och behärskade person i själva verket är allt annat än lugn när det gäller t ex intervjuer.

– Jag är nervös så jag kan dö inför en inspelning även om den bandas och inte direktsänds. Jag kan inte äta, inte göra någonting, bara röka. Och så vet jag aldrig vad jag ska fråga … Men jag har ändå en idé om vad jag vill ha fram, så det brukar ge sig efterhand.

Behärskningen då? Ja, döm om min förvåning när så kallade säkra källor förtäljer att Lill hemmavid går under beteckningen Etna … Nåja, fyra ungar kan nog pröva även den blidastes tålamod.

Lills arbete har hela tiden varit på frilansbasis, vilket kan vara nog så tufft att få att gå ihop.

– Men jag måste få jobba i egen takt och inte i en stor apparat. Jag har så svårt att hävda mig då. Jag tycker om arbetskamrater att ta en öl med, men inte att arbeta ihop med. Jag vill jobba själv.

Ända sedan i höstas har det varit lågkonjunktur och dåliga tider. Det är svårt för frilansare att få uppdrag och få ekonomin att klara sig. Det har även Lill känt av. Fast åtminstone utåt tar hon det med någorlunda ro:

– Magsår har jag väl inte …

– men jag är tokig på andra sätt …!

/Catrin Antonsson (numera Hellmark)

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fattar du galoppen?

Jaha, ja, nu är det mer än lovligt länge sedan jag skrev sist. Men jag lovar att jag inte varit sysslolös. Exempelvis har jag haft fullt sjå med franska ynglingar. Ooooh là là, tänker ni nu, fast fullt så roligt är det inte (och dessutom skulle min käre make ta illa upp).

Så här var det: Tidigare i höstas satt jag och korrekturläste en mycket trevlig kokbok, som bland annat lärde mig det för mig tidigare okända begreppet kondimenter, men det är en parentes. Det var en helt annan sak som förbryllade mig, framför allt en mening som jag stirrade på länge och väl:

”Nu för tiden föredrar jag däremot senap till korven. Gärna en sötstark senap till två ’stockholmare’ och ett stekt ägg. Det, ihop med en galopp, är den perfekta lördagslunchen.”

Det där var tre meningar, jag vet – men det var den sista jag glodde både stor- och surögt på: jag förstod inte alls galoppen. Gör ni? Ni är säkert mer allmänbildade än vad jag är, för jag var tvungen att raskt googla (efter att först ha konsulterat ”Svenskt slanglexikon” av Benjamin Thorén, men utan resultat; hans galopp hörde hemma på travbanan och icke på matbordet. ”Galopp i buren” = galopp i mål i trav, för den som undrar).

Som tur är så är man ju sällan ensam om sin okunskap, och via min sökning kunde jag se att DN På stan upplyste en frågvis läsare om att en galopp ”är helt enkelt en liten öl, förslagsvis serverad i ett vinglas. Uttrycket kommer från att man bara hinner med en snabb liten öl innan man hastar vidare”.

Så hade jag alltså fått reda på vad en galopp var. Puh, så skönt. Men vänta lite. En blick på sökresultaten, och vad skådar jag? En invändning! Visserligen på Flashback, som kanske inte är alla källkritikers dröm, men där finns gott om besserwissrar, och en av dem skrev irriterat:

”Galopp – Kommer av franska galopin, gatpojke. I ölsammanhang betyder det 12,5 cl, alltså en halv fransk demi. Kommer INTE från att man vill ha en liten öl i all hast och galoppera iväg till nästa ställe. – En galopp Staropramen tack.” https://www.flashback.org/t2048802

Okej, så jag klickade mig vidare och hittade Wictionary, som av oklar anledning pekar ut göteborgarna som ansvariga för termens uppkomst på svenska:

 (göteborgska) litet glas öl vanligen serverat i ett vinglas eller liknande

Etymologi: Av franska galopin (”springpojk, gatupojk”). Termen galopin har i Frankrike överförts om ett litet glas vin, och senare om den minsta storleken på ölglas (12,5cl). Termen används generellt på franska om ett mycket litet glas öl. https://sv.wiktionary.org/wiki/galopp

En sökning på franska – galopin + bière – ger vid handen att besserwissern har skäl att vara just en sådan. Det skulle vara intressant att veta hur den andra teorin, den om den stressade och galopperande öldrickaren, uppkommit, men det får jag nog lämna åt andra (kanske någon språkvetenskaplig institution vid Göteborgs universitet kan vara intresserad?).

Så var det med denne franske gosse, le galopin. Mitt fransk-svenska lexikon ger även översättningen ”buspojke”. Inte vet jag om det var busighet eller ren klantighet som gav upphov till nästa ord som uppkommit genom en fransk yngling och som jag snubblade över på följande vis: En dag började jag fundera över om det kanske kunde finnas en svensk stavning av ordet ganache, det vill säga den blandning av grädde och choklad som används som fyllning eller glasyr i chokladpraliner och tårtor. Jag är liksom lite nitisk ibland i mitt språkvårdande och tänkte att jag nog kunde göra en insats här, men när jag slog upp ganache med vad jag tyckte kunde vara en bra svensk stavning, så ångrade jag mig kvickt: ganasch = underkäkshalva på häst. Inte så bra i choklad, nej.

Men skam den som ger sig, så jag bad Språkrådet om assistans i frågan. Där tyckte de att jag kunde lugna mig lite i mitt språkliga nit: ganache är faktiskt en helt okej stavning på svenska. Och så klurade de ut vad benämningen kom sig av (tack så mycket, Ingrid Olsson!): ”Tydligen en lärling som av misstag hällde kokande grädde på chokladblandning, kallades ’ganache’ (= dumbom) av mästaren.”

Har ni fler franska gossar på lager? Hit med dem bara! Under tiden går jag och tar mig en pralin. Eller kanske en galopp.

IMG_20151007_160242

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Otidsenlig sångerska

Lärarinna, konstnärinna och författarinna är alla obsoleta former – yrkesbeteckningar bör vara könsneutrala, det har vi nog alla fått lära oss (även om ord som sjuksköterska och brandman fortfarande ställer till besvär). Språkrådet skriver att vi ”bör undvika ett system där vi har olika ord för manliga och kvinnliga innehavare av samma yrke”. Men, som min 18-åriga dotter påpekade häromveckan: varför säger och skriver vi i så fall så ofta sångerska och skådespelerska? Det är stort rabalder kring en och hen, men formerna med -ska lever och frodas utan att någon verkar bråka så mycket om saken.

En rask googling (ja, jag vet, föga vetenskapligt, men ger i alla fall en fingervisning) visar att ordet sångerska ger 432 000 träffar, medan kvinnlig sångare får 3 410. Skådespelerska – 414 000 träffar; kvinnlig skådespelare 19 700; aktris 39 700. Om nu engelskan kunnat avskaffa ordet singeress, varför hänger sångerska kvar i svenskan, särskilt i dessa genusmedvetna tider? För en intressant redogörelse för fenomenet på engelska, läs Mignon Fogertys (också känd som Grammar Girl) artikel You should basically stop using gendered nouns: http://www.washingtonpost.com/posteverything/wp/2014/11/12/you-should-stop-using-gendered-pronouns-immediately/?hpid=z11

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hajpad detsamma som hyllad?

Ibland – ganska ofta faktiskt – är språket ett gungfly. Du kanske tror att du går på stadig betydelsemark, men bara ett par steg framåt stigen börjar allt svaja, och vips glider du ner i ordgyttjan. Det som hade en solklar betydelse ena dagen kan till den andra lite försåtligt ändra innebörd. Ja, riktigt så snabbt går det väl inte, men säg från ena året eller årtiondet till det andra – och när då två personer står på var sin sida träsket och försöker förstå varandra blir det förstås problem. Tidigare har jag skrivit om ordet ”björntjänst” som för en yngre generation i både Sverige och Danmark alltmer går mot att vara något positivt. Häromdagen dök ett nytt exempel upp: hajpad/hypad.

Så här var det: Min gode vän Tom gick i godan ro in på Pocketshop på Centralstationen i Stockholm för att botanisera bland böckerna där. Till hans stora förvåning möter hans blick ett bokbord med skylten ”Hypad författare!” och han får väldigt roligt:

”Skrattande kommenterade jag till kassörskan: ’Vad praktiskt att ni varnar för de böcker som inte håller måttet!’ Kassörskan tittade konstigt på mig och lät mig veta att hon ansåg att en ’orealistiskt överdriven positiv beskrivning’ var en bra egenskap på en bok. Så jag tipsade om att SAOL också, trots avsaknad av hyperbol, är en bra bok.”

Nu är jag förstås inte säker, men jag skulle tro att det skiljer sisådär tjugo år mellan min vän och kassörskan (min uppfattning är att Pocketshops personal oftast är runt 20–25). Och för henne var uppenbarligen hajpad/hypad och hyllad synonyma med varandra, något som för Tom bara blev löjeväckande.

I SAOL (Svenska Akademiens ordlista) som gavs ut 2006 är hajpad/hypad definierat som ”ge överdriven uppmärksamhet el. reklam”, men när jag funderade kring hur ordet används i exempelvis de texter som jag korrekturläser för modemagasinet Elle, så insåg jag att där är det oftast inte alls ett negativt begrepp; det behöver inte handla om något som är dåligt men ändå fått oförtjänt mycket uppmärksamhet: det kan ”bara” vara så att artisten/boken/skivan, eller vad det nu kan handla om, fått väldigt mycket uppmärksamhet, troligen till och med positiv sådan.

En snabb koll bland redaktörsbekanta bekräftar intrycket: ”Joo, förr kanske det betydde att något var dåligt men haussat, men så är det inte längre.” I Institutet för språk och folkminnens lista ”Engelska ord på svenska A–Ö” (http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/sprakradgivning/engelska-ord-pa-svenska/engelska-ord-pa-svenska-a-o.html) står det att hajpad betyder ”överreklamerad, överskattad; mycket uppmärksammad”. Det verkar alltså som om ordet i språkbruket alltmer halkar mot det sistnämnda: mycket uppmärksammad. Fast hyllad? Det är väl ändå bara hos Pocketshop. Eller?

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Lite, liiite fiiinare

”Alltså, min lärare, han är så himla pretto, han säger arkitekt med k!” säger dottern upprört. Själv vill hon uttala det med tje-ljud, därtill troligen fostrad av sin ömma moder (och fader med, tror jag). Det får hon – både uttal med k-ljud och tje-ljud är korrekt. Men varför skulle det ena vara pretentiösare än det andra? Frågan gäller även orden dirigent och dirigera, som kan uttalas både med sje- och g-ljud.

Jo, tydligen är det en spridd uppfattning, särskilt bland dem som jobbar inom respektive fackområde, att det enda korrekta uttalet är dirigent med g-ljud och arkitekt med k-ljud. Och genom att använda det uttalet så visar man förstås att man vet vad som gäller och därför säkert också är extra duktig. Lite pretto sådär. Men när jag luskar lite hittar jag förklaringen (japp, Språkrådet, alltid Språkrådet) att olika uttal ofta speglar från vilket språk ordet närmast har lånats in till svenskan. Dirigera som musikterm har då antagligen tagit plats i svenskan via tyskan och då fått hårt g-ljud. Men vi har även lånat in ordet från franskan, som använder sje-ljud. Och både franskan och tyskan har från början tagit det från latinets dirigere.

Arkitekt i sin tur kommer från grekiskans arkhitektan som betyder byggmästare, från arkhi (förnämst) och tekton (timmerman) för att sedan smyga vidare till latinets architectus och franskans architecte – med sje-ljud – och tyskans architekt som har tje-ljud. Och för att ytterligare förvirra det hela så behåller svenskan tydligen det traditionella k-ljudet i många grekiska lånord.

När jag surfar runt hittar jag intressant nog en fråga från Åland om just k-uttalet och om det skulle vara ”fint” – fast tvärtom så att säga:

”1. Varav månne det kommer sig att rikssvenskarna sedan länge talar om architekt och orchidé i stället för arkitekt och orkidé? Särskilt uttalet architekt sprider sig på Åland. Anses detta ’fint’?

2. Måste man börja säga tjosk i stället för kiosk (med hårt k) för att inte anses alldeles mossig?”

Svaret löd bland annat: ”Det är svårt att säga om uttalet med tje-ljud i sådana ord anses ’fint’. Men ofta är det ju så att en nyare form eller ett nyare uttal snabbt upptas av framför allt den yngre generationen.” Detta var då 1986, så det var ju ett tag sedan – undrar hur det låter bland ålänningarna i dag?

Uttal kan sannerligen väcka starka känslor, vare sig det handlar om Lidingö-i, k- eller tje-ljud, g eller sje – för att inte tala om ordet accessoar som Språket i P1 ägnade en stor del av ett program åt i våras. Men det är inte bara uttal som kan vara en ”finhetsmarkör”. Genus kan också spela roll. Min vän formgivaren, utbildad på Konstfack, frågade mig för ett tag sedan:

”Du, heter det en vernissage eller ett vernissage?”

”Hrrrrm, en, så klart”, sa jag som verkligen aldrig hört någon annan form. ”Hur så?”

”Jo, för det är jättemånga som säger ’ett vernissage’, och det är som om det liksom är lite finare att säga så.”

Skumt! Men jag stoppade ner handen i Språklådan och fann att även om n-genus är absolut vanligast i bestämd form och även är det som anges i ordböckerna, så – och det känns ju lite otryggt – vacklar språkbruket (vackla är ett lite oroväckande ord, det låter som om språket är berusat eller påtänt, vinglar hit och dit och rätt vad det är kommer att tumla ner i ett dike eller hamna framför tåget). Men finare? Nej, det står det inget om.

Har du några fler fiiina ord eller uttal på lager? Skriv gärna en kommentar!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Plums i genusträsket

I dag, just denna dag när Feministiskt initiativ väljs in i Europaparlamentet, trillade jag rätt i genusfällan. Svarade på en tweet om en treåring som blivit så fruktansvärt besviken över att drakflygning inte på något vis innebar att lämna marken (nej, det skulle inte behövas cykelhjälm). Skrev snabbt, utan att reflektera, att åh, så väl jag förstod honom. 

Ridå. Jag såg min blunder sekunden efter att jag blippat i väg svaret. I tweeten stod det bara treåring, inte han eller hon, och twittraren är inte en person som jag känner så väl att jag har koll på familjeförhållandena i detalj. Försökte raskt och lite klumpigt gottgöra fadäsen. Treåringen visade sig vara en tjej, men innan jag visste det borde ju ”hen” ha varit det självklara valet. Särskilt som jag ju är så kolossalt förtjust i ”hen”; jag blev överlycklig när jag först blev medveten om ordets existens, även om jag snabbt insåg att jag var oerhört naiv.

Det som jag främst såg som ett oerhört praktiskt sätt att slippa omständliga eller byråkratiska formuleringar med ”han eller hon”, ”han/hon” eller ”den” visade sig vara så mycket mer laddat än jag någonsin kunnat föreställa mig (”hen finns inte. det finns hona och hane. sjukt att folk försöker hitta på en massa skit. och säger man emot så är man cpskadad tydligen” är ett exempel från nätet, se http://ungdomar.se/forum/thread/hen-ett-1/). Och inarbetat i språk och tanke är det uppenbarligen inte hos mig ännu.

Fast även om jag gärna skulle skriva ”hen” så använder jag inte så ofta ”en”, som ju också är på språklig frammarsch. Min vän litteraturprofessorn berättade för ett tag sedan att hans kollegor runtom i Sverige – troligen i första hand medelålders sådana – yrvaket tittar på uppsatser de får in, späckade med ”en”, och när de försöker korrigera till ”man” säger studenterna att så vill de visst inte skriva, eftersom de inte vill vara del av könsförtryck. Och det blir allt vanligare, skriver Språkrådet: ”Ja, pronomenet en har börjat användas i stället för man i genusmedvetna kretsar. Det används som könsneutralt generaliserande pronomen, liksom hen används som könsneutralt personligt pronomen.”

Jag tror inte att jag är smygchauvinist (inte heller vill jag beskylla ovan nämnda akademiker för att vara det), men det är förstås svårt att se helt objektivt och klart på sin egen del i rådande samhällsmönster och språkstrukturer. Men som Språkrådet också skriver beror behovet av ”en” på ”om man uppfattar pronomenet man som kopplat till manligt kön. Vissa uppfattar det så, andra inte.” Det blir också en generationsfråga, och då kan det vara viktigt att ha rätt tidsglasögon på sig för att kunna läsa exempelvis journalisten Barbro Alving, med signaturen Bang, som tillhörde en generation som använde ”man” för att det ansågs fult att framhäva sig själv och skriva ”jag”. Hon var inte mindre feminist för det.

För mig klingar ”en” av barndomens resor till mormor och morfar i Värmland. Det är mysigt och hemtrevligt, men inget jag använder så ofta. Än, ska kanske tilläggas. Ibland lägger sig medvetenheten som ett litet skavande gruskorn; vem vet vilka språkliga pärlor som kommer att bildas? Jag får väl skapa en Fi-filial – ni vet väl att ”filial” kommer av ’filialis’, passande jämlikt bildat på ’filia’ (dotter) och ’filius’ (son)?

En får tacke för ordet.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nordisk björnkoll?

Måste faktiskt skriva lite i dag; det är något som gnager mitt sinne.

Det är det där med björnarna, förstår ni.

”Var glad och nöjd för vet du vad.
En björntjänst gör ju ingen glad”,

trallade och trodde jag, som är uppvuxen med ”Djungelbokens” sång. Men icke så. För betydelsen börjar visst glida åt att en björntjänst är en riktigt stor tjänst: för många ungdomar är det något mycket positivt till skillnad från den traditionella betydelsen ”att göra någon en otjänst”.

Ursprunget lär vara La Fontaines 1600-talsfabel om en man som hade en björn som husdjur. När så en fluga landade i mannens ansikte när han sov ville björnen välvilligt schasa bort den, men när han krossade flugan mosade han också mannens huvud. Ooooops! Sa man inte på 1600-talet förstås, men ni är med.

Det här kan förstås leda till en mängd missförstånd, men mitt bekymmer är större än så. Det är nordiskt. Min goda danska redaktörsvän i Köpenhamn berättade nämligen (förbryllad och lite, lite upprörd) häromsistens att precis samma betydelseskifte äger rum i danskan nu: även danska björntjänster går från dåliga till dunderbra.

Så nu undrar jag hur det står till med de norska björnarna. Hur är det egentligen med deras tjänster? De finska? Isländska? Finns uttrycket även i de språken och vad betyder det i så fall? Tala om det för mig och ni gör mig definitivt ingen björntjänst 🙂

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar